nu, när jag sitter här i hans soffa och gråter och gråter och gråter, undrar jag varför jag gråter. och jag kommer inte fram till något tillfredsställande svar. det är en salig och geggig, grön röra av osammanhängande anledningar som var och en för sej inte skulle få mej att gråta, men som alla i ett kompani gör mej ledsen och utan hopp.
jag har ett jobb som jag älskar och tycker är kul, men som känns som en börda när jag inte kan sova på nätterna och när min nacke känns som att den ska släppa taget om det livsviktiga huvud som vilar ovanpå. och ett efterlängtat jobb som känns som att det bara är i vägen nu, när det känns som att det enda jag väntar på är att vikariatet ska ta slut så jag kan få flytta till honom i smålandet och så att vi kan få börja leva vårt mamma-pappa-barn-liv ihop, på riktigt.
så att jag inte sitter en söndagkväll och känner att veckan kommer bli lång och hemskt med många måsten och att när fredagen och lördagen och till och med söndagen har gått, så har jag fortfarande inte träffat honom än. för det kanske är bra att vi inte träffas en helg. för att han måste jobba och jag måste packa och jag vill träffa mina gamla lagkamrater och kramas och sånt dära och kanske ta på mej ett par höga klackar och en fin klänning och se om avenyn ligger kvar där jag lämnade det sist. så då får jag inte se honom på två veckor. och när allting annat är jobbigt, då SUGER DET, att inte se honom på två veckor.
allting annat blir nämligen jobbigt när man har en kropp som fullständigt håller på att haverera. när man har knän som inte tillåter annan träning än cykling och när cykling är ungefär det värsta jag kan göra mot min nacke och rygg. när man märker att fettet letar sej till kroppsdelar där fett aldrig någonsin tidigare hälsat på ens över sommaren och när självförtroendet sjunker till en följd av det. det blir jobbigt när man googlar sina symptom och finner sida efter sida som handlar om fibromyalgi – en jävla skitsjukdom som knappt klassas som sjukdom, för att den inte går att bevisa. jag klarar mej utan sånt. och jag klarar mej utan smärtan också. men den klarar sej visst inte utan mej.
när jag tänker på framtiden denna söndagkväll, så drabbas jag av akut hopplöshet. för visst kommer jag älska och bli älskad, men hur kommer jag leva, hur kommer jag må? var och hur ska jag jobba? mina knän säger nej till fysiskt arbete, min nacke säger nej till det motsatta. och när jag och min blivande make har förökat oss, så kanske jag vill leka med våra barn, men det kanske jag inte kan. jag är 25 år och jag kan inte sitta på huk, på knä, jag får inte springa, inte böja mej så och så, inte lyfta tungt, inte gör det eller det. och det gör mej så ledsen. akut hopplöshet, var det, ja.
jag har i hela mitt liv längtat efter ett problemfritt liv, för jag har trott att ett sådant finns. jag har trott att ”alla andra” lever ett sådant. men det finns inget sådant. när jag har kämpat mej förbi ett problem, då kommer nästa. det slår aldrig fel. jag har genomlidit några av de största tragedierna och motgångarna i mitt liv och tänkt att ”det kommer bli lättare, bara jag tar mej förbi det här hindret”. men det blir aldrig så. nästa hinder är bara högre än det förra. akut hopplöshet, ja.
när jag sitter här och gråter, mer än jag gjorde i början av detta inlägg, slås jag av att jag vet varför jag gråter mer denna söndag än de andra söndagarna. för denna hopplöshet jag känner handlar inte om dagen söndag. den handlar inte om den panik och trötthet jag ibland känt inför en ny vecka. då hade jag bara avslutat detta inlägg på samma sätt som vanligt – ”i morgon är det en ny vecka och en ny dag. det blir nog bättre då.”. men jag vet att det inte kommer bli det. jag vet att smärtan inte är borta då. så hopplösheten handlar inte om det.
den handlar om min framtid och att jag är orolig över att jag snart inte kommer orka le igenom smärtan något mer. i takt med att min blick tappar fokus gör min hjärna samma sak. jag orkar inte fokusera längre, på någonting.
jag vill bara sova. snälla, låt mej få sova och låt mej få vakna utvilad, för första gången på åtta veckor.
